I huvudet på en sten

Idag är det en sån där dag då minsta vikning är lite tyngre än vanligt.
En sån dag där man egentligen inte orkar göra någonting.
En sån dag där man ligger under sitt täcke i soffan framför nyhetsmorgon för första gången i sitt liv.

Idag är det en sån där dag då jag saknar allt och alla.
Jag längtar hem. Jag saknar familjen. Jag saknar familjens tre katter. Jag saknar att, en fin dag, ta med mina syskon ut till aspbacken och ta kort, för att sedan börja bråka och gå hem. Jag saknar att ta cykeln, Eriks moped eller till och med bilen, för att hämta posten. Jag saknar att lägga mig framför tvn och småäta skit.

Idag är det en sån där dag då jag saknar Uppsala. Jag saknar mina vänner som jag för två år sedan åkte ifrån. Johan, Victor, Jesper, Carl, Gustaf, Håkan, Jakob, Gustav och alla ni andra. Ska vi ses i helgen? Jag saknar folket från gymnasiet. Jag saknar Ju-jutsun jag slutade med för flera år sedan. Det var kul. Jag saknar även spontaniteten från förra året, vad har hänt med dem? Filmkvällar, fester, fotorundor. Studentliv, någon?

Idag är det en sådan dag då jag varken vet ut eller in.
En sån dag där jag tvivlar på mig själv.
En sån dag där man tvivlar mig.
En sån dag där jag gråter.

Idag är det en sådan dag jag hade velat hoppa över.