I Hälsingland pratar man konstigt och säger ”Hej!”
Västra Frölunda. Smutsiga västra Frölunda. Där har jag inte spenderat helgen. Det har jag gjort i Linköping. Hos Cecilia. Det är bäst hos Cecilia, så är det bara. Försök inte ens att käfta emot.
Planen för helgen var konsert. Med hyfsat stora förväntningar äntrar vi bussen mot centrum, musiken och livet. Trodde vi. Vi kom fram till centrum och till slut även musiken. Livet bestod utav en stor skara fulla tonårstjejer, samt några enstaka killar vilka alla var brats, så det var bara skit alltihop. Lokalen sen. Ha. Ha. Ha (sarkasm-skratt). Töm en lagerlokal, släng upp lite soffor och någon fåtölj på hjul, ett hemmabyggt café och världens minsta scen. Skam, Liköping. Skam. Det var nästan så att vi vände i dörren. På menyn för kvällen stod Kristian Anttila. Första gången jag såg honom och det var helt okej.
Spelningen är avklarad och mat skall ätas. Maten är uppäten och en cider ska drickas. Cidern är drucken och bussen är på väg hem. Det var världens roligaste bussresa. Utan tvekan.
Kille och tjej, aningen alkoholpåverkade, i sätet framför oss;
T: Jag skickade LU till det här numret och så fick jag en snuskbild tillbaka. Han trodde inte på mig.
K: Men du skrev kanske fel? LKUK. LU-KUK. LUK-KUK. Du skrev kanske LUK-KUK?
En längre diskussion från tjejens sida om ett samtal till Hälsingland. I Hälsingland pratar man konstigt och säger ”Hej!”. Det var en äldre man som svarade. Han ska ha frågat om hur varmt/kallt det är i Linköping. - 2. I Hälsingland är det två DECILITER snö. Ja, deciliter. Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt. Så sjukt kul var det. Ni som haft förmånen att titta på en redovisning eller dylikt med mig, vet hur jag gärna kryper ner bakom en halsduk/sjal när det är allt för olidligt. Precis så var det här. Jag dog inombords och blev nästintill tårögd.
Tåg i Bergslagen. Nackstödet på sätet framför mig skriker saknad. I skrivande stund sitter jag på tåget från Mjölby. När du läser det här så har det troligtvis gått ett x antal timmar och jag ligger hemma i soffan. Nu börjar tåget rulla. Två timmar tåg, för etthundrafem svenska riksdaler, tar det för att åka hem. Åka tillbaka. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vill aldrig åka tillbaka. Jag vill åka iväg. Det ska bli fint. Att få åka iväg och aldrig åka tillbaka.
Planen för helgen var konsert. Med hyfsat stora förväntningar äntrar vi bussen mot centrum, musiken och livet. Trodde vi. Vi kom fram till centrum och till slut även musiken. Livet bestod utav en stor skara fulla tonårstjejer, samt några enstaka killar vilka alla var brats, så det var bara skit alltihop. Lokalen sen. Ha. Ha. Ha (sarkasm-skratt). Töm en lagerlokal, släng upp lite soffor och någon fåtölj på hjul, ett hemmabyggt café och världens minsta scen. Skam, Liköping. Skam. Det var nästan så att vi vände i dörren. På menyn för kvällen stod Kristian Anttila. Första gången jag såg honom och det var helt okej.
Spelningen är avklarad och mat skall ätas. Maten är uppäten och en cider ska drickas. Cidern är drucken och bussen är på väg hem. Det var världens roligaste bussresa. Utan tvekan.
Kille och tjej, aningen alkoholpåverkade, i sätet framför oss;
T: Jag skickade LU till det här numret och så fick jag en snuskbild tillbaka. Han trodde inte på mig.
K: Men du skrev kanske fel? LKUK. LU-KUK. LUK-KUK. Du skrev kanske LUK-KUK?
En längre diskussion från tjejens sida om ett samtal till Hälsingland. I Hälsingland pratar man konstigt och säger ”Hej!”. Det var en äldre man som svarade. Han ska ha frågat om hur varmt/kallt det är i Linköping. - 2. I Hälsingland är det två DECILITER snö. Ja, deciliter. Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt. Så sjukt kul var det. Ni som haft förmånen att titta på en redovisning eller dylikt med mig, vet hur jag gärna kryper ner bakom en halsduk/sjal när det är allt för olidligt. Precis så var det här. Jag dog inombords och blev nästintill tårögd.
Tåg i Bergslagen. Nackstödet på sätet framför mig skriker saknad. I skrivande stund sitter jag på tåget från Mjölby. När du läser det här så har det troligtvis gått ett x antal timmar och jag ligger hemma i soffan. Nu börjar tåget rulla. Två timmar tåg, för etthundrafem svenska riksdaler, tar det för att åka hem. Åka tillbaka. Jag vill inte åka tillbaka. Jag vill aldrig åka tillbaka. Jag vill åka iväg. Det ska bli fint. Att få åka iväg och aldrig åka tillbaka.
Kommentarer
Trackback
